Fotojobb och knaster

Jag var på zonterapi idag. För det första gjorde det läskigt ont. För det andra lät det fruktansvärt läskigt, som om jag hade en massa grovt grus inuti fötterna. För det tredje var det läskigt att zonterapeuten kunde känna under foten precis var i kroppen jag hade ont och var nedsatt. Att jag har ont syns liksom inte annars, när jag går eller står eller sitter eller ligger. Så det var inget humbug, utan det visade sig verkligen där nere i fossingarna. Och så la terapeuten sina fingrar på ryggraden och uppe i nacken. Bara la dem där, utan att klämma. Efter en kort stund började hela kroppen pulsera och jag, som alldeles innan var frusen och kall (som alltid...) började svettas och blev alldeles varm! Öh?

Jaja, coolt och riktigt bra för kroppen. Och jag gick hem med lärdomen att jag måste försöka stressa mindre. Men det är så SVÅRT, för vid sidan av mitt heltidsjobb får jag massa roliga erbjudanden om fotouppdrag och lite annat smått och gott som är alldeles för kul för att jag ska kunna tacka nej. Då blir det ganska mycket att hålla reda på och hinna med om man ska hinna i säng innan blahablahå på natten för att inte vara ett fullkomligt vrak på jobbet dagen efter. Men det är bra, jag är ung och arbetsglad förstås överlycklig att folk vill anlita mig. Bara jag inte hispar upp mig. Det är ju hur man tar det som gör en stressad, inte hur man har det.

Så nu ska jag lugnt och fint knåpa klart med bilderna från förra helgens bröllopsfotografering så att jag är redo inför denna helgens bröllopsfotografering. Sedan ska jag sova, INNAN klockan tolv har jag bestämt mig för. Imorgon blir det hoppträning efter jobbet. DET är avkoppling, träning och lite adrenalinfylld vettskrämsel på samma gång. Mm, precis då man känner att man lever.

 

Krasch bom bang

Det är inget vidare käckt att rida när det är 26 grader varmt. Inte om man ska träna ordentligt i alla fall. Såna sköna, varma dagar är det bättre att vänta med ridningen till sena kvällen när det är svalt. Men - ibland ska man göra annat på kvällen och hästen måste verkligen tränas så då får det bli riktigt varma pass i alla fall. Igår blev det så, till exempel.

Eftersom det var så varmt smäckte jag bara upp ett par hinder och tänkte rida igenom Sam lite snabbt i dressyren och sedan ta ett par språng utan att hålla på allt för länge. Minsta lilla hinder är superbra träning för honom, han är fortfarande så ung och har så mycket idéer för sig - vilket han verkligen visade igår.

Sam kändes riktigt fin i dressyren trots värmen. Han var arbetsglad och när vi började skutta fram på ett litet kryss skickade han mig nästan ur sadeln, vilka språng han tog! Överambitiös som bara den, men det är bara att klappa och berömma. Efter några språng på krysset gav jag mig på ett räcke med plank. Det har Sam hoppat väldigt många gånger tidigare, men trots det slog han tvärstopp på det. Då blev jag lite arg, för det fanns ingen anledning för honom att stoppa där. Så när jag red mot det för andra gången hade jag ganska mycket tryck i galoppen, varpå Sam hoppade av tok-tidigt och slog liksom med sig den översta plankan med framhovarna. Plankan landade precis där Sam hade tänkt att landa. Detta resulterade i att plankan gick rakt itu när Sam landade på den, och stackars Sam blev förstås jätterädd och for iväg därifrån i en väldigt fart. Själv satt jag bara och skrattade när jag fick syn på vad vi hade gjort. Tur att det inte var på tävling eller träning med någon annans bommar. Fast det är ju sånt som händer, i och för sig.

Det är nu det händer!

Det doftar kaprifol, dagg och begynnande värme när jag går ut till bilen på morgonen. Bilen, min alldeles egna underbara bil. Jobbet rullar på. Efter jobbet finns det massor att göra. Rida, pyssla med hästar, stall, lägenhet, vovvar... Igår red jag och Björn ut och hade med oss picknick i sadelväskorna som Casey bar. Vi stannade i en mysig glänta, band hästarna i grimma och grimskaft vid varsitt träd och satte oss i kvällssolen med vår picknick. Snacka om den absolut högsta graden av mys. Idag har jag varit i Bullaren och hållit en ridlektion på kvällen. Imorgon ska jag fotografera ett bröllop. Under tiden är det varmt och jag kan gå omkring och mysa i kjol, linne, shorts, klänning... alla plagg som bara har legat i garderoben under vintern och väntat på att få komma ut och lufta sig. Jag kan rida varje dag, jag kan tävla på helgerna... jag kan säga att just nu njuter jag verkligen i fulla drag! Inte bara för att det är varmt och skönt väder, utan för allt.

(förutom möjligtvis pollenallergin)

God natt, herr Mask, god natt vilken underbar daaag!

God natt, herr Mask... ååh hur går den? Jag försökte googla men jag fick bara upp en massa konstiga saker. Jag kan inte komma på vart jag har hört den men det finns definitivt en godnatt-låt till herr Mask. Någon som vet?

Jajaja, god natt i alla fall!

♥

Partille

Idag följde mamma, pappa och Mona med mig när jag och Sam åkte för att tävla hoppning i Partille. Det var väldigt snällt av dem! Tävlingen gick super, ja inte helt super egentligen för vi kom inte felfritt i någon av klasserna men utifrån var vi befinner oss utbildningsmässigt så tycker jag ändå att det var jättebra.

I 0,95 m flöt det på fint och Sam petade bara ned bakbommen på en oxer, ett sånt där pet som jag inte riktigt vet varför det blev. Lite slarv med benen kanske, eller dålig sväng av mig eller nåt... Jaja, inget att haka upp sig på. Sista hindret tyckte han var jätteläskigt men jag fick övertala honom hela vägen fram och rida som bara den, vi kom över utan stopp eller rivning! Efteråt var jag heeelt slut. Det var så varmt, och alla dessa varma tävlingskläder i kombination med att jag verkligen fick ta i med hela kroppen för att få Sam fram ordentligt till hindren (han blir så seg när han blir nervös och spänd) gjorde att jag kände mig helt snurrig efteråt. Det fick bli mycket vätska och en timma i kortärmat innan det var dags att krypa i kavajen igen.

I 1 m kom han lite nära på oxrarna, jag kände att jag inte red riktigt som i förra klassen vilket kanske skulle ha behövts men det är svårt det där, han är inte så stark att han kan gå i kortare, kraftfullare galopp mot hindren så när jag rider på blir det mer ett högre tempo istället för mer styrka i sprången. Och med ett högre tempo blir det lätt slarv. Hur som helst, det gick bra och han kom över jättefint trots att han var så nära oxrarna. Däremot föll en bom på ett helt vanligt räcke, jag tror att det var jag som var dum och slängde fram överkroppen alldeles för mycket. En väldigt dum ovana som jag har för mig ibland och som jag försöker träna bort, men om det är någonstans man glömmer att tänka på det så är det förstås på tävling... Mot kombinationen red jag jättenoga, vi har nämligen hittills alltid vägrat ut oss på kombinationer. Men idag gick det bra! Sam funderade inte ens på saken, det var bara att hoppa! Kanske slappnade jag av för mycket efter att ha klarat av kombinationen, för direkt efteråt kom ett räcke med en grind under och den slog han tvärstopp på, trots att vi hade hoppat den utan problem i första klassen. Men nu skulle vi hoppa den från andra hållet. Det är inget att bli arg eller upprörd över, han är en unghäst och han såg grinden som ett helt nytt hinder från det här hållet, som han inte riktigt vågade sig över på första försöket. Men han fick gå närmare och lukta lite, sedan gjorde jag en volt och red mot hindret igen och då skuttade han över så fint så. De två sista hindren var oxrar och som sagt fick vi inga jättefina språng på dem idag, men vi kom i alla fall över dem felfritt. Och vi kom för första gången runt 1 m på tävling, utan att bli utesluta, yeeey! Små, små framsteg...

Filmvärlden

Häromdagen var jag i Göteborg och provade mask & kostym igen, inför en ny film. 

Först var jag fullständigt övertygad om att jag hade irrat bort mig. Jag stod mitt ute i ett ganska så skabbigt industriområde och förstod inte riktigt vägbeskrivningen längre. Men så fick jag syn på Alleycat-bilen som jag kände igen från Fjällbackamorden och insåg att jag borde vara ungefär på rätt ställe i alla fall. 

Väl inne i huset blev jag välkomnad och fick sitta ned bland andra statister som gärna pratade om hur många filmer de hade varit med i tidigare. Jag försökte hälsa och prata lite trots att jag egentligen kände mig väldigt blyg, filmfolk är så självsäkra och ser så upptagna ut att jag känner mig väldigt liten och ointressant jämfört med dem. Till slut blev jag i alla fall hämtad av en tjej som tog mig till kostymavdelningen.

Kostymavdelningen, ja. En hall med en massa kläder och människor överallt. Jag fick en beige gammaldags, men söt, klänning med knappar ändå från halsen ned till knäna och ett par klackskor. Något omklädningsrum var det inte tal på, det verkar det ytterst sällan vara, utan det är bara att dra av sig allt man har mitt bland allt folk och prova sina statistkläder. Tusan också, klänningen var ganska så trång. Det sprang folk runtomkring mig med galgar och klänningar och kameror och speglar medan jag blev rödare och rödare i ansiktet när jag stod och försökte få knäppt alla knapparna på klänningen. Jag kände mig lite som en flodhäst, det korvade sig här och var. Det var inte så lätt att andas. Så jag gick till kostym-tjejen och sa att det här går nog inte, det kanske finns någon klänning som är lite större? Jo, det gjorde det visst. Den var inte alls lika söt utan ganska ful faktiskt. Jaha, antingen får man vara smal och ha söta kläder. Eller så är man... normal? och får fula kläder. Nåväl, huvudsaken var att jag kunde jobba i dem en hel dag.

Iförd beige klänning, beiga skor och beige rock trippade jag iväg på mina klackar till sminket. Där högg först en tjej tag i mig, sedan försvann hon och då kom en annan tjej och började med håret, sedan bad hon om hjälp av den förra tjejen och sedan hämtade de båda två en kille istället. De visste tydligen inte riktigt hur de skulle göra med mitt hår. Först skulle jag inte ha någon peruk, men sedan skulle jag ha det och då var frågan vilken peruk jag skulle ha. Det fanns ett rejält bänne runt omkring i rummet. Till slut la de upp mitt hår och provade en blond peruk så att precis hela jag blev beige. Jag kände mig inte så fin. Men det var ju inte poängen heller. Men så gick jag bortåt mot fotograferingen och fick syn på mig i spegeln. Jag stannade till. Var det där jag? Jag såg verkligen ut att vara hämtad från 40-talet och saken var den, att även om utstyrseln knappast hade fungerat i dagens samhälle, så såg jag riktigt jäkla stilig ut! Helt plötsligt såg jag min ansiktsform när den inte längre hamnade i skymundan av det långa, röda håret. Och då kunde jag också tänka mig varför jag hade blivit uppringt för att vara med. På något sätt ser jag ut att höra hemma på 30, 40-talet ungefär. Fräckt.

Ett par foton senare krängde jag mig ur peruk, klänning och skor. När jag hängde i ordning kläderna på min galge läste jag på min presentation som de hängt på galgen. "Kolla hennes sätt... rolig?" stod det. Va? Vad skulle jag få göra tro? Hm. Det vet jag inte än, men det är ju spännande att ha i tankarna fram tills inspelningsdagen...

Pangbra!

Idag var det den andra omgången av Bohuscupen dressyr i Strömstad, på ridklubbens nya anläggning. Det var fint där, inte riktigt färdigt men det kommer att bli en jättebra tävlingsplats när den är helt klar tror jag.

Hur som helst. Sam var fin i knoppar och glansig päls. Vi tävlade utomhus idag, det är bra för Sam känner sig nog lite instängd i ridhus verkar det som. Han vill ha gott om plats och slippa tak över huvudet! I förklassen var han dock väldigt tittig på dressyrstaketet. Det är lurigt det där lilla vita staketet, jättekonstigt för sånt har vi inte hemma tycker Sam. Men han skärpte sig ändå ganska bra och vi fick 58,89% vilket gjorde att vi hamnade på 10 eller 11 plats (kommer inte riktigt ihåg) utav 27 startande! Det är jag jättenöjd med. Vi låg på placering ett bra tag, men blev nedputtade mot slutet. Men inte så jättelångt ifrån en rosett alltså!

I lagklassen slappnade han av mycket mer. Visst var han fortfarande ganska spänd jämfört med hemma, men det var absolut den bästa dressyrstarten för honom hittills. Jag satt och log brett medan jag red! När han kändes riktigt fin kände jag hur jag rös lite under kavajen också, och det berodde inte på de kyliga vindarna som dagen hade att bjuda på. Nej, allt kändes så bra! Äntligen gick det att rida ordentligt utan att hela ritten bara skulle gå åt till att titta på saker. Det var spännande när jag skulle hämta protokollet. Jag hade satt 60% som ett mål, men jag visste ju inte så säkert... när jag vecklade ut pappret och läste 63,33% blev jag jätteglad, jag lät säkert jättefånig där jag stod bland allt folk och pep "Vi fick en åtta! En ååååttaaa!" Ja, för det fick vi! På övergångarna i serpentinbågarna, det är superbra, åh jag är så nöjd!

När vi åkte hem låg jag på en femteplacering men det var precis i början på klassen och inget som skulle hålla i sig, laget låg inte heller så bra till vilket faktiskt var ganska skönt hur konstigt det än kan låta, för det betydde att vi kunde åka hem direkt efter min ritt så det blev en alldeles lagom lång tävlingsdag idag. Jag var klar vid halv tre ungefär och tävlingen skulle hålla på fram till klockan sex på kvällen. Som sagt, skönt att åka hem. Väl hemma fick Sam gå ut på bete och berätta för Ripasso om allt han sett och varit med om idag. Själv packade jag upp alla prylar, gjorde rent transporten och tog mig en ridtur på älskade lille Cnas. Vi galopperade över stock och sten och njöt i fulla drag. Sedan käkade jag pizza och därefter packade jag mig med på pappas älg-safari tillsammans med vovvane bak i bilen. Jag såg en älg, sedan somnade jag.

Helt klar en riktigt bra dag.

Vi ryttare är otroligt fåfänga

Till och med vi som inte är det. Alltså jag försöker verkligen att inte bry mig för mycket om märken, nyaste modet och slimmade figursydda kavajer... men en sak har gnagt i bakhuvudet ett tag nu och jag kan inte längre låta bli att erkänna att på den här punkten är jag riktigt dum i huvudet men ack så fixerad: ridstövlarnas längd. Jag har köpt världens goaste ridstövlar - jag tycker att de är supersnygga, jättesköna och tuffa. Men de är ta mig tusan för korta.

Första gången jag provade dem tyckte jag att de kändes heeelt perfekta. Jag var salig. När jag sedan beställde hem dem och red i dem första gången tyckte jag också att de var heeelt perfekta. Man är väl blind när man är nykär. Sedan började jag jämföra dem med mina gamla, trasiga älsklingar, och insåg att de här var en bra bit kortare. Jag har rätt så långa vader i förhållande till min skostorlek. Men jag tänkte inte låta mig nedslås utav det, stövlarna var ju toppensköna!

Nu har jag gått in i någon tonårs-tvångstanke om att kolla in stövlarna i ridhusspeglarna så fort jag rider förbi. För varje gång ser de kortare och kortare ut... Och nu skäms jag snart för att ha dem på träning och tävling. Det är så fantastiskt löjligt, för de påverkar ju inte min ridning. Bara min fåfänga.

Okej, jag överdriver lite, men faktiskt inte så jättemycket. Varför skriver jag det här då, alla kommer ju att tycka att jag är helt korkad. Ja men just därför, för att jag själv också tycker att det är helt ofattbart vad petiga de allra flesta ryttare är med hur alla små detaljer ser ut. Jag kunde nämligen inte låta bli att googla fenomenet "för korta ridstövlar" och fick då upp en makabert stor del utav Internet som hade fyllts med gnäll, bilder och "dissar" rörande för korta ridstövlar. Det är uppenbarligen en het potatis i ryttarens utrustning.

Så vad gör jag nu då? Det är för sent att lämna tillbaka stövlarna. Det vore vansinne att köpa ett par nya redan nu, även om jag skulle få en slant för dessa på tradera. Nej, jag ska minsann rida i dem! Tävla! Visa att här har ni minsann den som inte följer strömmen och som inte måste ha stövlar som går upp över halva knät! Här har ni en som slipper skavsår i knävecken och som är NÖJD med det!

(Ja, seriöst... det skiljer max 2 cm.)

Eller... eventuellt, så traskar jag till en skomakare med mina gamla stövlar för att få dem lagade så att jag åtminstone har ett alternativ när jag ska tävla dressyr, då det syns extra mycket om ridstövelskaftet är för kort... förlåt. Jag är en hemsk människa.

Ganska tlött

Jag kommer ihåg att jag gick in i sovrummet igår. Sedan vaknade jag halv fyra i morse, då var lampan i taket fortfarande tänd och jag hade kläderna på mig. Va, vad hände där? När somnade jag? Hur? Jag hade ju inte gått och lagt mig än! Herregud, alarmet... hade jag ställt det!? Jag tittade efter och nääe, det var ingen väckarklocka och inget alarm ställt. Och jag som skulle stå upp tidigare än vanligt och åka mot Såtenäs Flygflottilj på morgonen! Jag ställde alarmet, klädde av mig, släckte i taket och tänkte att det var väl en jäkla tur att jag vaknade till, annars hade jag ju försovit mig och missat alltihop. Det går liksom inte att komma lite försent till flygflottiljen...

Dagen blev bra förutom att jag har haft en eländig huvudvärk från början till slut. Inte vill den ge vika heller, trots värktablett efter värktablett. Nu ska jag försöka att ta kontroll över mitt insomnande och ställa alarmet samt lägga mig i sängen innan jag faller i sömn. Imorgon är det fredag, tack och lov.

Fem år från nu

"Antingen är vi jävligt stora, har en egen helikopter som står här utanför och en hel turnéplan inbokad. Eller så finns vi inte alls."

Jag kommer ihåg när jag läste citatet i Bohusläningen för... ja, hur längesen kan det ha varit nu? Mer än fem år sedan i alla fall. Uttalandet handlade om framtiden för 4ReasonsWhy, ett band som mina bröder med kompisar hade. Jag kände mig lite ledsen när jag läste det som stod. Det lät så tråkigt att det var antingen eller som gällde, vad var det för fel på det som var just nu? Jag hade ju (förlåt grabbar) väldigt svårt att tro att det skulle stå en privat helikopter ute på gården så jag insåg då att bandet inte skulle finnas kvar om fem år. Jag undrade om det var likadant med allt annat i livet. Antingen ska det bli stort och jättebra, eller så är det lika bra att lägga ned helt och hållet.

Jag har sällan följt det citatet, tack och lov. Jag har till exempel inte blivit någon superduktig tävlingsryttare utan håller mig på min låga nivå med varierande resultat, men känner ett sjukt härligt driv inför varje tävling ändå. Jag blev ingen hjärnkirurg eller forskare eller något annat smart utan har sänkt ribban betydligt och tycker att det känns skönt. Men ibland kan jag förstå Lunds uttalande i tidningen den där dagen. Vissa saker i livet orkar man inte stå och stampa med på exakt samma ställe hur länge som helst. Då får man till slut säga antingen eller. Antingen får det här bli något riktigt, eller så får det vara helt och hållet.

Rostock, Rügen och Stralsund

Nu var den årliga bussresan till Tyskland avklarad. Som vanligt blev det en helt fantastisk resa med skratt som man minns hela livet! Det är så ljuvligt att få ihop så många underbara människor i samma buss och bara dra iväg på tokigheter... stämningen är verkligen på topp från början till slut!

Vi har gjort lite allt möjligt. Njutit av vackra platser (och lite värme, till och från...), stått i den enorma, övergivna semesteranläggningen Prora, sjungt och mjauat, gått på gaydans, nästan gått på vampyrlajv-dans, klättrat upp i ett torn och fått svindel, ätit gott, pratat tyska på gott och ont, kramats, umgåtts, skrattat (otroligt mycket) och haft det jätte, jätte, jättebra!

Nu känns det, som vanligt, lite trist att något som man har sett fram emot så länge är slut för i år. Men det är tur att det finns så många andra saker att se fram emot, och självklart är det alltid skönt att komma hem till hestarna och vovvane igen.